En blåsig aprildag år 1820 installerade sig kyrkoherde Patrick Brontë i prästgården i Haworth, Yorkshire. Med sig hade han hustru och sex småbarn.
I dag, [160] år senare, är prästgården ett museum som årligen besöks av 100 000 människor. Det var här som systrarna Brontë, Charlotte, Emily och Anne, skrev sina dikter och romaner.
Syskonen blev tidigt moderlösa och pappa Patrick, som inte förstod sig särskilt bra på barn, beslöt sig för att skicka de fyra äldsta döttrarna till en internatskola för mindre bemedlade prästdöttrar. Ett knappt år senare hade de två äldsta flickorna dött till följd av de miserabla förhållandena på skolan.
I sin roman Jane Eyre [som just nu går som serie i TV1 på söndagarna] beskriver Charlotte sina upplevelser på skolan. Den sjukliga Helen som bokens Jane blir vän med anses vara ett porträtt av den äldsta systern Maria.
I fortsättningen undervisar Patrick sina fyra begåvade döttrar hemma i prästgården. Isolerade från omvärlden slöt sig barnen samman i en stark syskongemenskap.
På dagarna promenerade de bland gravstenarna på kyrkogården utanför huset eller på den ödsliga, vindpinade heden. På kvällarna konstruerade de egna sagovärldar inspirerade av böckerna i pappas bokhylla. De utvecklade en otrolig kreativitet och skrev mycket under ungdomsåren. Det mesta finns fortfarande bevarat.
Under hela uppväxttiden var det brodern Branwell som stod i centrum. Det var han som en gång skulle bli en berömd författare eller konstnär.
I dag hänger en av hans målningar på National Portrait Gallery i London. Men inte för att det är han som har målat den, utan för att den föreställer hans tre berömda systrar.
Tittar man närmare kan man ana en gestalt bakom systrarna. Där hade Branwell ursprungligen gjort ett porträtt av sig själv som han i ett anfall av självkritik torkade bort. Branwell var också begåvad men, som så ofta, föll en förmåga på en svag karaktär. Han dog, endast 31 år gammal, nedbruten av alkohol- och narkotikamissbruk.
Alla systrarna försörjde sig i olika omgångar som guvernanter. Medvetna om sin egen begåvning och särart hade de svårt att acceptera den förnedrande mellanställningen en guvernant hade.
På den stränga sociala skalan stod guvernanten över tjänarna men under herrskapet och fick leva ett isolerat liv i hushållet. För att bli oberoende beslöt sig systrarna för att starta en egen skola. Charlotte och Emily reste till Bryssel för att förkovra sig i franska, tyska och italienska.
Där, på Mme Hegers flickpensionat, träffade Charlotte sitt livs stora kärlek, M Heger. Det var en erfaren och bildad man, så olik de hjälppräster som Charlotte var van vid hemifrån.
Makarna Heger förstod snart hur det var fatt och drog sig artigt men bestämt undan systrarnas sällskap.
I flera år efter hemkomsten skrev Charlotte passionerade brev till M Heger. Han svarade aldrig. Hade det inte varit för hans hustru hade breven inte funnits kvar i dag. I hemlighet och förmodligen av nyfikenhet, klistrade hon ihop de sönderrivna sidor hon hittade i makens papperskorg och sparade dem. 1913, när ingen av de inblandade längre var i livet, donerade makarna Hegers som breven till British Museum.
Två dystra år följde på hemkomsten från Bryssel. Charlotte var deprimerad över de obesvarade breven. Anne återvände hem, kuvad efter fem misslyckade år som guvernant. Skolprojektet rann ut i sanden då inte en enda elev anmälde sig. Branwell var alkoholiserad och skuldsatt. Ofta fick någon av systrarna hämta hem honom, redlöst berusad, från puben i byn.
Men så hände något som skulle komma att förändra deras liv: Av en händelse fick Charlotte syn på några av Emilys dikter. Hon insåg genast deras litterära kvaliteter. Charlotte och Anne hade också skrivit dikter och de beslöt sig för att försöka få dem publicerade. De bestämde sig för att använda manliga pseudonymer, dels för att slippa dåtidens fördomar mot kvinnliga författare, dels för att Patrick och Branwell inte skulle få veta något om projektet.
1846 utkom Poems by Currer, Ellis and Acton Bell. Två exemplar av boken såldes!
Men inspirerade av framgången att över huvud taget få dikterna publicerade påbörjade de var sin roman.
Den skygga, gåtfulla Emily som praktiskt taget aldrig talade med en person av det motsatta könet skrev en av den engelska litteraturen mest passionerade kärleksromaner, Svindlande höjder. Samtiden förstod sig inte på hennes säregna och vilda roman, i dag betraktad som ett mästerverk.
Charlotte kunde inte heller riktigt förlika sig med systerns roman. Till andra upplagan som utkom efter Emilys död, skrev hon ett ursäktande förord där hon bad läsaren ha överseende med romanens "rustika karaktär".
Mycket tyder på att Emily påbörjade ännu en roman som Charlotte troligen förstörde efter systerns död.
Den vackra och veka Anne skrev kanske mest "av bara farten" och hennes två romaner äger inte samma intensitet som systrarnas. Agnes Grey är ett lågmält tidsdokument om guvernantens bistra verklighet.
Charlotte var den enda av systrarna som fick smaka framgång under sin livstid. Jane Eyre blev en omedelbar succé och första upplagan sålde slut på tre veckor.
60 år senare kallade de engelska suffragetterna Jane Eyre den första kvinnosaksromanen. Charlotte förde fram tankar som var radikala på 1840-talet. Bl a hävdade hon att kvinnan skulle ha samma rätt som mannen att utveckla sin begåvning, även när denna inte låg på det husliga planet.
Två år efter romanernas publicerande var Branwell, Emily och Anne döda.
Charlotte levde sex år till och skrev ytterligare två romaner, Shirley Och Villette.
Genom sina förläggare i London fick hon chansen att träffa dåtidens litteraturpersonligheter, bl a W M Thackeray som hon beundrade mycket. Men hon gjorde ingen större succé i sällskapslivet. Liten, knappt 145 cm lång, otroligt närsynt och plågsamt medveten om sin brist på skönhet drog hon sig undan större sällskap och svarade knappt på tilltal.
Fyra män friade till Charlotte, män som hon träffat i sin trygga hemmiljö där hon kunde vara sig själv. Men inför de dynamiska och världsvana män hon i hemlighet beundrade, kände hon sig tafatt och klumpig.
Hon gifte sig slutligen med sin fars hjälppräst, Arthur Bell Nicholls och blev gravid. Men hon dog, endast 39 år gammal, innan barnet föddes.
Patrick Brontë överlevde alla sina barn och dog 1861, 84 år gammal.
